"Det är inte varje dag jag kan ta en tur till Ale stenar, men dagen före nyårsafton bestämde jag mig för att göra det. Med mig hade jag en pendel som jag tillverkat av en ring och en sytråd och jag var varmt klädd för att kunna stanna en längre stund i vackra Kåseberga. Det var en blåsig men solig dag, och ganska snart blev det kallt.
Den här gången var jag inte enbart på plats för att titta på skeppssättningen eller njuta av utsikten vid den branta kusten. Jag hade fått instruktioner om hur jag skulle närma mig skeppssättningen, vad jag skulle titta efter, hur jag skulle prova pendeln, och vid vilka stenar jag skulle kunna uppleva något särskilt, och ungefär hur det skulle kännas.
Jag började med att prova min pendel. Det skulle finnas ett energifält ungefär 75 centimeter utanför stenarna, och jag provade mig fram för att se var pendeln gav utslag. Visst kan blåsten ha påverkat rörelserna i pendeln, men mycket riktigt ändrade pendeln sina rörelser ungefär 75 centimeter utanför stenarna. Från att ha vajat fram och tillbaka av blåsten började pendeln att röra sig i klara cirklar, runt runt. För mig gick rörelsen ständigt motsols, förutom på ett ställe, då pendeln bytte håll beroende på när jag provade. Pendelns riktning mot- eller medsols beror på vem det är som håller i den, och hur man är född. Vid alla stenar som jag provade fick jag ett tydligt utslag på pendeln, och då visste jag att jag i alla fall hade hittat energifältet.
Nästa fokus blev den femte stenen från spetsen mot öst. Instruktionerna sa att jag skulle närma mig den från havet och försöka vara så inkännande som möjligt, och att jag skulle känna ett tryck av energi mot bröstet. Det stora trycket mot bröstet uteblev, men när jag gick emot den kände jag en värmande känsla i bröstet och jag brast ut i ett leende. När jag berättade om min upplevelse fick jag höra att det troligen hade med blåsten att göra, att man är mer sluten när man samtidigt tampas med väder och vind. Och det är klart, det är inte helt enkelt att vara perceptiv samtidigt som man fryser och vinden piskar i ansiktet. Men för egen del så tyckte jag att den värmande känslan i bröstet var nog så spännande.
Inuti skeppssättningen finns det en sten som ligger ned på marken. Enligt de lokala sägnerna användes stenen förr av infertila kvinnor, personer som återhämtade sig från sjukdom och krigare som samlade kraft inför strid. Här hade jag fått veta att jag skulle sitta i en halvtimme för att ladda upp energi och balansera mig inför framtiden. Jag förstod ganska snabbt att jag inte skulle kunna sitta på stenen i trettio minuter eftersom det var så pass kallt, men jag satt i alla fall en liten stund. Jag kände ett härligt lugn och blev samtidigt väldigt glad när jag satt på stenen. Det kändes på något sätt väldigt vilsamt. Framåt kvällen blev jag dock lite irriterad och nedstämd, det kändes som att min kropp blev lite arg på mig för att jag varit och hämtat energi utifrån. Det är svårt att förklara, men det var faktiskt så det kändes.
Jag provade såklart också pendeln ovanför den här liggande stenen inuti skeppssättningen och fick lite blandande resultat. Vid ett tillfälle var det som att någon tog tag i ringen och drog ned den mot stenen. Tråden och ringen stod i en helt spikrak linje ned mot stenen, som att den var fastknuten i den. Det här var också det enda stället där pendeln snurrade både mot- och medsols, vid alla de andra stenarna snurrade pendeln ständigt motsols.
Jag lämnade Kåseberga frusen och full av intryck och klarhet. Man skulle kunna tro att man ska lämna platsen med tusen frågor i huvudet, men så var det inte för mig. Det kändes som en fin och spännande upplevelse, som ett naturens mysterium som man helt enkelt bara får acceptera. I efterhand kan det dyka upp någon fråga kring det jag upplevde, men jag känner inte att jag behöver ha några förklaringar till varför. Det bara är."
OBS! Studieresor kan arrangeras för större eller
mindre grupper. För information mejla till
