Inre Rösten - en underskattad vän

Under hela vårt liv, försöker Inre Rösten att diskutera saker och ting med oss.
Den skickar råd till oss om det rätta agerandet inför ett viktigt beslut som vi måste ta och dess följder. Den brukar kommunicera mycket fredligt med oss men i de stunderna vi är i fara skriker den bestämt NEJ. Men min trogne vän har en del begränsningar som t.ex. den tjatar inte. Istället för att fortsätta varna nej, nej, nej, ges bara en varning, klart och enkelt. Har varningen inte nått mig i det ögonblicket betyder det att jag inte är "tränad" att höra. Det låter så komplicerat, "att träna". Det är bara att lyssna och tro på det, så lätt är det.
Livet har redan gett oss en massa tillfällen att erkänna att vi inte lyssnar. "Jag visste....., jag kände på mig......, min magkänsla sa att....., hur visste jag detta....." listan kan bli lång. Tänk så glada vi blir när man, lyhörd, klarar ett problem "aha, jag hade rätt". Då känner man sig som en vinnare. Vacker känsla.
I de viktigaste situationerna som inträffar är den Inre Rösten mer bestämd, mer tydlig. Men den ber inte om uppmärksamhet, lyssnar du då är det ok, lyssnar du inte, måste du klara dig själv.
Inre Rösten är densamma för alla. Det spelar ingen roll vilken social grupp du tillhör, vilken utbildning du har, om du är troende, kriminell, moralens människa etc. Den är hela tiden full av samma kraft och visdom.
Dessutom har den Inre Rösten ingen vilja. Den väljer aldrig vilken person den skall göra sig hörd inför.
Den kan inte säga, "titta herr Andersson
.... i 30 år har jag försökt skapa en dialog med honom men utan någon feedback. Nu är jag besviken och vägrar att inspirera honom mer. Hej då." Nej, den kan inte göra detta därför den är tålmodig. Den fortsätter att viska till dig år efter år med hoppet att du någon gång kommer att höra. En lojal betjänt. Så allting är upp till individen.
Två kända (tror jag) vardagliga exempel:
" Jag skall till min kvartersbutik och handla. Den ligger 200 meter till höger från mitt hus. Plötsligt känner jag att jag måste ta till vänster och väljer då en längre väg, ungefär 500 meter. Den starka inre känslan tvingar mig att göra denna omväg. Nu kommer det märkliga, på vägen träffar jag en okänd eller en bekant person som bekräftar ett svar till ett problem som jag har tänkt på en hel vecka. Eller jag läser några ord på en affisch. Slutsats, den Inre Rösten har under denna vecka berättat för mig men någon annan eller annat, av en slump, gav mig svaret. Det var den desperata Inre Rösten som tvingat mig att gå den långa vägen."
"På stadens gågata ser jag på långt håll en bekant som jag instinktivt känner kommer att tömma mig på energi. Hon har problem, jag vet, men idag är jag inte i god form att lyssna. Det hörs i hela mig ett skrik, vänd på klacken, göm dig i första butiken, rädda dig....men det är försent. Jag lämnas sedan helt energilös och undrar varför jag inte lyssnade. Tittar trött efter personen som studsar vidare, glad, på sin fortsatta väg."
Säkert har alla upplevt detta någon gång.
Det skulle vara intressant om du också skulle vilja dela med dig och beskriva dina upplevelser vad gäller den Inre Rösten.
Allting förblir självklart anonymt.